Reportage om Curt i Sörmlandslåten nr1 2017

Gatmusik och Folknöjen / Claes Lundin, August Strindberg utgiven 1882

Våra gamla spelmän o kvinnor

Babba-Lisa

Sten Ronge: En ofta spelad polkett och som till och med har använts i Suzuki-undervisning av fiolspel i USA, är Dorotea-polketten, även kallad ”Babba-Lisas hyfs’n”. Men varför heter den så och vem var kompositören? Barbara Elisabeth Olsson, född Ersdotter, ”Babba-Lisa”, 1833-1913, var en av få svenska kvinnliga spelkvinnor under 1800-talet som officiellt har fått stå som kompositör av någon låt. ”Hyfs” sägs vara en dialektal benämning i Södra Lappland för en snabb låt. ”Babba-Lisa” var från trakten av Åsele och kom som gift till Lajksjö i Dorotea. Där fick hon åtta barn och hade dessutom ett storhemman med 52 byggnader att ta hand om.

Byss-Calle – skicklig kompositör på nyckelharpa

Många har säkert hört eller dansat till någon slängpolska av spelmannen Byss-Calle. Erik Sahlström med flera gjorde nyckelharpan till ett populärt och vida spritt stråkinstrument. Det har bidragit till att många av Byss-Calles låtar idag spelas allmänt över hela landet. Men vem var han då denne spelman? Och varför kallades han för ”Byss-Calle”?

Carl Ersson Bössa (Boussard) 1783-1847, var son till en hammarsmed och levde i Älvkarleby i norra Uppland. Byss-Calle var av ursprungligen franskspråkig vallonsläkt liksom många andra i dåtidens järnbruksbygder. Vallonerna kom till de svenska järnbruken främst under första hälften av 1600-talet för att utveckla järnförädlingen. Stångjärn och smidesprodukter var viktiga exportvaror för Sverige för att finansiera de många krigen. Förädlat järn behövdes även till vapen.

Byss-Calle var anställd av Söderfors bruk för att som pråmkarl på Dalälven frakta tunga smidesprodukter såsom ankare ned till en omlastningshamn i Skutskär. Det kunde bitvis vara hårt arbete att ro de tunga pråmarna men emellanåt gavs tillfälle till att musicera under färden. Calle bedrev vid sidan om sin anställning även småjordbruk. Tillsammans med sin fru drev han i sin sjöbod något som vi idag kanske närmast skulle betrakta som kioskverksamhet. Vid bröllop och andra fester i trakten var han ofta anlitad som spelman till dansen.

Byss-Calle komponerade ett stort antal bevarade låtar såsom polskor och valser men även ceremoniella låtar. Såsom många andra allmogespelmän i norra Uppland och i Gästrikland vid den här tiden, inspirerades Byss-Calle av finkulturen hos bruksadeln. Där framfördes musik av komponister som Bach, Telemann och Mozart och som omtolkades av allmogen till folkmusik. Hans kompositioner avslöjar stor stilkänsla och, med tanke på den dåtida nyckelharpans enkla konstruktion, även stor teknisk skicklighet i sitt spel. Till skillnad från många andra storspelmän satte han titlar på många av sina kompositioner såsom ”Isbrytar’n”, ”Byggnan”, båda polskor, ”Tremänningarna”, vals, eller ”Skålarna”. Den sistnämnda låten spelades när samtliga manliga bröllopsgäster i tur och ordning skulle dansa med bruden för att sedan skåla med brudgummen.

Under sina sista dagar kallades Byss-Calle enligt uppgift för ”Gammelbyssen”. Han lär då gärna ha sjungit någon av dåtidens slagdängor som ”Jag är så lessin jag får int’ brännvin, jag tror jag tröttnar opp från alltihop…”

Källor: Larsson LE. Uppländske spelmän under 4 århundraden. Uppsala 1980.

              Alpsjö L, Holmström J. BYSS-CALLE; Berättelsen om en spelman och hans musik. Gävle 1989.

Folkmusiken har traditionellt förknippats med ”spelmän” och som var män. Det ansågs nämligen i äldre tider olämpligt för kvinnor att lära sig spela instrument och än mindre att framträda och spela till dans. Däremot har kvinnor förmodligen sjungit till dans sedan långt tillbaka – inte minst i Bretagne i Frankrike. Kvinnor har också sannolikt haft en betydande roll i folkmusikens utveckling genom att med främst sång fånga upp, utveckla och sprida låtar. Många låtar som manliga spelmän fångade upp och gjorde till sina var kanske ursprungligen kvinnors verk i bagarstugor, vävstugor och fähus?

Ett exempel på en sjungande kvinnlig traditionsbärare var Katrina Melinda Lundstedt, född Korp, Korpåsen, Hassela, norra Hälsingland, 1876-1962. Slagsta Gilles spelmän spelar sedan många år några låtar efter henne, bland annat Krokvalsen. Hon var dotter till storspelmanen Korp Erik, och följde som barn och tonåring med på dennes dansspelningar. Genom att lyssna på musiken under danserna lärde hon sig inte bara faderns repertoar utan också låtar av andra storspelmän i Hasselabygden såsom Hultkläppen, Per Alcén, 1834-1898. När ingen spelman fanns att tillgå hände det att Katrina och en syster själva med sång och trall fick svara för dansmusiken.

Katrina Lundstedt var inte bara synnerligen musikalisk utan hade också stort röstomfång, även i hög ålder. Dessutom hade hon bra gehör och ett ypperligt minne. Därigenom kunde hon lära sig även de mest komplicerade polskor, låtar som hon bevarade livet igenom. Under 1950-talet uppmärksammades hennes musikaliska skatt av hembygdsforskare som riksspelmannen Helge Nilsson, 1906-1982, till vardags lärare. Hela hennes repertoar spelades in på film och band och har under senare år analyserats av guldriksspelmannen O´tôrgs Kaisa Abrahamsson. Katrina Lundstedt visade sig sjunga så rytmiskt och melodiskt att det gick att höra vart enda stråkdrag i många av de låtar som hon föredrog. Åtskilliga låtar var helt unika låtar medan andra var mer traditionella melodier och sånger såsom barnvisan ”Lillgubben på Tallbacka” som hon hade i sin version. Många av de danslåtar som hon har bevarat till eftervärlden finns inspelade på CD av bland annat O´tôrgs Kaisa Abrahamsson, och Nordanstigs spelmanslag.

Källor:

www.wikipedia.se

Abrahamsson, K. Katrina Lundstedt. I dokumentation av Allsvenskan i Folkmusik och Dans; Gästrikland och Hälsingland, Sveriges Spelmäns Riksförbund, 2014.

Text: Sten Ronge

__________________________________________________________________________________________

Karl Johan Eriksson, ”Blinde Kalle” föddes i Stigtomta 1838 och förefaller ha varit synskadad redan från födseln. Senare blev han helt blind. Att vara synskadad på landsbygden på den här tiden innebar oftast stor fattigdom och rent av svält. Eriksson var dock mycket musikalisk och i likhet många andra synskadade musikaliska personer kunde han därigenom få viss försörjning genom att musicera.

Eriksson började sin karriär som orgeltrampare och klockare i kyrkan och fick möjligen därigenom en liten regelbunden inkomst. Redan som åttaåring fick han dock göra ett soloframträdande som fiolspelare på Carl XIII:s torg i Stockholm och han kom sedan att uppträda regelbundet i både Nyköping, Stockholm och många andra städer. Förutom på gator, restauranger och kaféer uppträdde han i teatrar och konsertlokaler, som solist eller mera anonymt som musiker i kulisserna. Det sägs att han var så musikalisk att när han hade han hört en melodi en gång så fångade han den direkt. Hans fiolteknik sträckte sig från folkmusiken långt in i den klassiska musiken. Hans fiol var enkel men hans stora spelskicklighet fick den att låta.

Blinde Kalle levde ett enkelt liv och deltog regelbundet i kyrkans aktiviteter, gudstjänster och så vidare. Vi saknar uppgifter om han hade någon att försörja men det förefaller som att han åtminstone kunde försörja sig själv som musiker, till skillnad från många av samtidens folkmusiker som många gånger levde i yttersta fattigdom. Blinde Kalle har efterlämnat ett stort antal folkmusikaliska danslåtar och som till formen speglar hans stora spelskicklighet. Mest spelad är kanske en av hans polketter. Blinde Kalle gick bort 1911, 73 år gammal.

Källor:
Sandström E. Vem var ”Blinde Kalle”. Tidningen Sörmlandsbygden 2011.
Okänd förf. /tidning. Stockholmstyper. V. Blinde Kalle, 1880.

Text: Sten Ronge